egosumperditum

Som vanligt började dagen med morgonmöte och samling. Vi gick igenom lite saker som skulle göras snabbt - och vi fick veta att vi skulle ha en OB sändning bara veckan efter.

Jag skrev upp mig som frivillig att vara inspelnings- och produktionsledare. Det stod mellan mig och Fredrik, men jag blev genomlycklig när jag med 23 röster fick platsen. Jag röstade inte.

Projektledare blev Martin Extor, TOM/BING blev David Kristensson och OB-service blev Viktor Tornfors. Jag måste säga att det var en dröm att jobba med de här människorna. Inte en sekund oroade jag mig för att saker inte skulle gå vägen.

Samma kväll sattes bemanningen och jag hade möte med Tobias, Stig och Pelle inför vårterminen på Smalspåret - Gamlebys bio, den som vi ibland glatt och ibland motvilligt tillbringar måndagskvällar på. 6 gånger per termin.


Jag sov minst sagt gott den natten.

DÄR var ett äventyr  -eller, knappt, men det var lite mer äventyrligt än resan ner.

Jag var i Lund med Rebecca den dagen, hennes 20:e födelsedag - och vi gick runt i affärer. Tillsammans med allt mitt bagage bara för att någon smart människa hade sett till att skåpen man låser in väskorna i inte fungerade.

Hur som, så fikade vi på Mormors bageri och gick lite i Lund, innan vi stannade och fikade igen, den här gången på Espresso House. Jag köpte en massiv chokladmuffins till Rebecca och så satt vi ner och blev varma en stund. Sen var det dags att gå till stationen för att hoppa på tåget som skulle gå till Linköping. Vi satt i väntsalen en stund och inte en gång sa någon att tåget till Linköping var försenat.

Klockan blev 16.18 och vi gick ut till tåget. Tåget mot Hässleholm (och vidare) kom 16.26 och jag sa hej då till Becca och hoppade på. Fortfarande hade ingen sagt något om att tåget till Linköping var försenat...

Väl på tåget insåg jag att det var fel tåg. FEL tåg. Javisst gick det till Hässleholm - men sen skulle det till Kalmar och inte Linköping. Jaha, det hade redan varit en jobbig dag med att behöva åka hemifrån och missa en massa saker sm skulle hända den helgen, så det där blev droppen som rann över. Jag satte mig på huk på golvet och pratade med konduktören medan jag andades väldigt tungt. Gud vad jobbigt det var att andas. Vi ko fram till en lösning, jag skulle hoppa av och åka tillbaka till Lund och hoppa på nästa tåg till Linköping - så skulle han prata med sin kollega på det tåget.
Bra, tänkte jag och slappnade av en stund.
Sen kom jag på att båda tågen går ju in om Hässleholm och stannar till - varför inte hoppa av där?
Jag pratade med den mycket trevliga konduktören igen och han tyckte det gick bra att jag åkte med till Hässleholm. Jag satte mig äntligen ner och andades ut. Det gjorde fortfarande ont i halsen sen jag inte kunde andas ordentligt. Jag brukar inte hyperventilera - tror aldrig det har hänt -  men jag tror det var det jag gjorde då.

Hoppade av i Hässleholm och stod där en stund, bara för att få veta att mitt tåg var en stund försenat. Okej, tänkte jag och stod kvar en liten stund till.
Fem minuter senare var tåget en timme sent. Då gick jag upp och satte mig, smsade Dan och ringde hem. Tjugo minuter innan mitt tåg skulle komma såg jag en skuttande liten hund som jag kände igen och en av mina helt underbara kusiner komma gående. Vi satt och pratade en stund, klappade på Kenzo och slappnade av igen.

Tåget kom till Hässleholm och jag hoppade på - fel vagn. Det blir lätt så när man är trött.
Tog mig igenom ett antal vagnar och kom äntligen fram på min plats. Fy fan var trött jag var när jag äntligen fick sitta ner.

Jag missade naturligsvis min anslutning till Gamleby och fick vänta på en ersättningsbuss. Kul!

På vägen mellan stationen i Gamleby och Lilla Rätö gick min väska sönder och det tog nog tre gånger så lång tid att dra hem den som det borde ha gjort. Mitt i stannade jag och ringde hem, sa att jag var i Gamleby och kunde se mitt kök.

Lite över ett somnade jag i min gungiga säng i elevhemmets trygga vrår. Andra terminen hade inte officiellt börjat än, men för mig började den samma sekund som jag packat upp min väska.

För första gången på fyra månader vaknade jag i min egen säng, på mitt eget rum, i mitt eget hus i byn där jag växt upp. Jag låg kvar en stund i sängen bara för att verkligen förstå att jag var hemma.

De följande två veckorna gick snabbt - lite för snabbt för min mening.

Jag gick på bio med vänner, hade mysiga innekvällar med hyrfilm och chips, shoppade i Lund, var och fönstershoppade och åt i Ystad, läste, tittade på film, vände på dygnet och skrev hela nätterna. Kanske inte världens mest spännande trip hemma, men jag fick vila och bara vara. För en gångs skull.

Julen var underbar, jag fick träffa alla jag saknat, och några till. Julafton var vi hos farmor och farfar, juldagen var vi hemma och hade mostrarna där, annandagen sov jag halva dagen och läste andra halvan.

Bara att få sitta med mamma och pappa och äta middag var kul - det hade alltid varit mysigt, men efter månader med att inte sitta ner och verkligen äta middag var det så himla skönt att bara få låta bli att tänka på att laga maten.


Det var jobbigt att packa allting när det var dags att åka upp igen.

Tisdags kvällen var ett äventyr i sig med försenade och intsällda tåg och bussar och snökaos i hela södra Sverige. Tack och lov var jag inte ensam. 

På stationen i Linköping satt vi, tre skåningar och en göteborgare, och åt middag i en hel del timmar. Ju längr vi satt där, desto mer försenat verkade tåget bli. Armin, göteborgaren, gick för att komma med sitt tåg och kvar blev vi. Vi åt gott, skrattade och spelade ett frågaspel på Lukas iPhone. Vi höll koll på tågen via sagda iPhone- samt Davids iPhone. Sista gången jag ringde hem var tåget försenat med två timmar. Och där satt vi och funderade var för sig.
Själv tänkte jag att man kanske skulle hoppa på ett annat tåg som skulle hem, och hoppas att det fanns en sitplats kvar. Sista minuten... Men det var lite för mycket pengar som gått åt åt hemresan, så jag skulle minsann har min första klass plats!

Det blev en lugn resa hem, när tåget väl kom till Linköping.
Två timmar och tjugo minuter sena kom vi fram till Lund. Jag kramade pojkarna hej då och gick för att komma med den förbannade bussen - tack och lov var iaf den i tid.
Mamma ringde till Nilla och Stina och sa att de inte behövde köra hem mig till Sjöbo - underbara mostrar! - så de gick dem till sängs.

Att komma hem till Sjöbo var underligt.
Allt var detsamma.
Förutom vissa saker - Statoil hade försvunnit, efter en del planerande, men det visste jag att den skulle bort.
Annars var Sjöbo sig likadant, men själv kände jag mig lite som en främling när jag vandrade gatorna fram i all snön. Var det Sjöbo som blivit mindre, eller jag som blivit... större? Jag kom hem från den pyttelilla byn Gamleby, och tyckte Sjöbo var mindre? Kanske hade jag sett mer av världen än jag trodde under min lilla tid hemifrån.

Jag kom in genom dörren och kände med en gång en underlig vilja att skratta högt. Jag smög runt lite i huset, tittade på alla tomtarna och beundrade den fina, nymålade tvättstugan i vackert lila och grönt. Smög mig in till mamma och petade på henne så hon vaknade.

Äntligen var jag hemma igen.