egosumperditum

21 januari 2010

Dagen efter sändning och jag var igång igen till halv sju.

Vi kom hem rätt sent kvällen innan och jag satt med lite pappersarbete och försökte äta något sådär fram mot tretiden på natten. I kontrollrummet på skolan höll Viktor och David på för fullt med att koppla in allting igen; de var min bakgrundsmusik för att jag skulle orka tänka.

Men, halv sju den 21 så var jag uppe och på det igen. Vi skulle ha sändning, gäster skulle komma, saker skulle lämnas tillbaka, sista minuten saker skulle fixas. Redigeringen hade inte gått riktigt som det skulle så allting var sent. Och hur mycket man än tjatade om vissa saker verkade det vara nerprioriterat bland vissa.
Samma gamla vanliga.

Men men, det gick.

Jag kommer knappt ihåg sändningen, eller timmarna efteråt. Jag kommer ihåg att jag kom in på mitt rum och snubblade i säng efter en vecka med nästan ingen sömn och två dagar utan nästan någon mat.
De säger att jag var uppe och åt något vid åtta på kvällen, men jag vet inte. Jag kommer inte direkt ihåg.
Jag vaknade vid middag på fredagen och undrade var jag var och varför jag sovit så länge.

Sen kom jag på vad jag gjort i en vecka och lutade mig tillbaka för att njuta av en bok för första gången på mycket länge - kändes det som.

20 januari 2010

Godmorgon skrek väckarklockan - halv fem.
Snurr upp ur sängen, in i duschen, på med flera lager kläder och så ner till skolan för en sista genomgång med mig själv. Hade jag verkligen tänkt på allt? Gick vi igenom allt igår på mötet? Var alla papper verkligen i ordning?

Det verkade så.

Och, som vanligt, var David på plats innan mig. Hur hann han?

Bilarna kom inte iväg tillräckligt snabbt dock, och allt blev så himla sent. Kändes det som...

Dagens flöt på rätt bra, de som riggade gjorde ett enormt jobb. Jag vet att jag och David åt lunch, men jag tror inte någon av oss åt något efter det förrän väldigt sent.

Allt skulle göras samtidigt kändes det som. De som blev ombedda att göra något flydde precis innan det skulle bli gjort, och det fick göras hastigt och lustigt. Jag försökte verkligen hålla så hård koll jag bara kunde, det fanns verkligen listor och scheman till allt. Det var den mänskliga faktorn som gjorde att några fick göra allt och andra inte gjorde något. Sen är det klart att inte alla hade kunnat trängas inne med David och Viktor i kontrollrummet, men det skulle dras en jävla massa sladdar och det hade blivit gjort snabbare om folk inte fikat i fem timmar.

Men, det är trots allt en skola och man ska ta det för vad det är. Jag vet ju i alla fall hur jag tyckte det gick.
Själva "sändningen" gick bra.

All kontrollrumstekniken fungerade riktigt bra.

Som vanligt började dagen med morgonmöte och samling. Vi gick igenom lite saker som skulle göras snabbt - och vi fick veta att vi skulle ha en OB sändning bara veckan efter.

Jag skrev upp mig som frivillig att vara inspelnings- och produktionsledare. Det stod mellan mig och Fredrik, men jag blev genomlycklig när jag med 23 röster fick platsen. Jag röstade inte.

Projektledare blev Martin Extor, TOM/BING blev David Kristensson och OB-service blev Viktor Tornfors. Jag måste säga att det var en dröm att jobba med de här människorna. Inte en sekund oroade jag mig för att saker inte skulle gå vägen.

Samma kväll sattes bemanningen och jag hade möte med Tobias, Stig och Pelle inför vårterminen på Smalspåret - Gamlebys bio, den som vi ibland glatt och ibland motvilligt tillbringar måndagskvällar på. 6 gånger per termin.


Jag sov minst sagt gott den natten.

DÄR var ett äventyr  -eller, knappt, men det var lite mer äventyrligt än resan ner.

Jag var i Lund med Rebecca den dagen, hennes 20:e födelsedag - och vi gick runt i affärer. Tillsammans med allt mitt bagage bara för att någon smart människa hade sett till att skåpen man låser in väskorna i inte fungerade.

Hur som, så fikade vi på Mormors bageri och gick lite i Lund, innan vi stannade och fikade igen, den här gången på Espresso House. Jag köpte en massiv chokladmuffins till Rebecca och så satt vi ner och blev varma en stund. Sen var det dags att gå till stationen för att hoppa på tåget som skulle gå till Linköping. Vi satt i väntsalen en stund och inte en gång sa någon att tåget till Linköping var försenat.

Klockan blev 16.18 och vi gick ut till tåget. Tåget mot Hässleholm (och vidare) kom 16.26 och jag sa hej då till Becca och hoppade på. Fortfarande hade ingen sagt något om att tåget till Linköping var försenat...

Väl på tåget insåg jag att det var fel tåg. FEL tåg. Javisst gick det till Hässleholm - men sen skulle det till Kalmar och inte Linköping. Jaha, det hade redan varit en jobbig dag med att behöva åka hemifrån och missa en massa saker sm skulle hända den helgen, så det där blev droppen som rann över. Jag satte mig på huk på golvet och pratade med konduktören medan jag andades väldigt tungt. Gud vad jobbigt det var att andas. Vi ko fram till en lösning, jag skulle hoppa av och åka tillbaka till Lund och hoppa på nästa tåg till Linköping - så skulle han prata med sin kollega på det tåget.
Bra, tänkte jag och slappnade av en stund.
Sen kom jag på att båda tågen går ju in om Hässleholm och stannar till - varför inte hoppa av där?
Jag pratade med den mycket trevliga konduktören igen och han tyckte det gick bra att jag åkte med till Hässleholm. Jag satte mig äntligen ner och andades ut. Det gjorde fortfarande ont i halsen sen jag inte kunde andas ordentligt. Jag brukar inte hyperventilera - tror aldrig det har hänt -  men jag tror det var det jag gjorde då.

Hoppade av i Hässleholm och stod där en stund, bara för att få veta att mitt tåg var en stund försenat. Okej, tänkte jag och stod kvar en liten stund till.
Fem minuter senare var tåget en timme sent. Då gick jag upp och satte mig, smsade Dan och ringde hem. Tjugo minuter innan mitt tåg skulle komma såg jag en skuttande liten hund som jag kände igen och en av mina helt underbara kusiner komma gående. Vi satt och pratade en stund, klappade på Kenzo och slappnade av igen.

Tåget kom till Hässleholm och jag hoppade på - fel vagn. Det blir lätt så när man är trött.
Tog mig igenom ett antal vagnar och kom äntligen fram på min plats. Fy fan var trött jag var när jag äntligen fick sitta ner.

Jag missade naturligsvis min anslutning till Gamleby och fick vänta på en ersättningsbuss. Kul!

På vägen mellan stationen i Gamleby och Lilla Rätö gick min väska sönder och det tog nog tre gånger så lång tid att dra hem den som det borde ha gjort. Mitt i stannade jag och ringde hem, sa att jag var i Gamleby och kunde se mitt kök.

Lite över ett somnade jag i min gungiga säng i elevhemmets trygga vrår. Andra terminen hade inte officiellt börjat än, men för mig började den samma sekund som jag packat upp min väska.

För första gången på fyra månader vaknade jag i min egen säng, på mitt eget rum, i mitt eget hus i byn där jag växt upp. Jag låg kvar en stund i sängen bara för att verkligen förstå att jag var hemma.

De följande två veckorna gick snabbt - lite för snabbt för min mening.

Jag gick på bio med vänner, hade mysiga innekvällar med hyrfilm och chips, shoppade i Lund, var och fönstershoppade och åt i Ystad, läste, tittade på film, vände på dygnet och skrev hela nätterna. Kanske inte världens mest spännande trip hemma, men jag fick vila och bara vara. För en gångs skull.

Julen var underbar, jag fick träffa alla jag saknat, och några till. Julafton var vi hos farmor och farfar, juldagen var vi hemma och hade mostrarna där, annandagen sov jag halva dagen och läste andra halvan.

Bara att få sitta med mamma och pappa och äta middag var kul - det hade alltid varit mysigt, men efter månader med att inte sitta ner och verkligen äta middag var det så himla skönt att bara få låta bli att tänka på att laga maten.


Det var jobbigt att packa allting när det var dags att åka upp igen.

Tisdags kvällen var ett äventyr i sig med försenade och intsällda tåg och bussar och snökaos i hela södra Sverige. Tack och lov var jag inte ensam. 

På stationen i Linköping satt vi, tre skåningar och en göteborgare, och åt middag i en hel del timmar. Ju längr vi satt där, desto mer försenat verkade tåget bli. Armin, göteborgaren, gick för att komma med sitt tåg och kvar blev vi. Vi åt gott, skrattade och spelade ett frågaspel på Lukas iPhone. Vi höll koll på tågen via sagda iPhone- samt Davids iPhone. Sista gången jag ringde hem var tåget försenat med två timmar. Och där satt vi och funderade var för sig.
Själv tänkte jag att man kanske skulle hoppa på ett annat tåg som skulle hem, och hoppas att det fanns en sitplats kvar. Sista minuten... Men det var lite för mycket pengar som gått åt åt hemresan, så jag skulle minsann har min första klass plats!

Det blev en lugn resa hem, när tåget väl kom till Linköping.
Två timmar och tjugo minuter sena kom vi fram till Lund. Jag kramade pojkarna hej då och gick för att komma med den förbannade bussen - tack och lov var iaf den i tid.
Mamma ringde till Nilla och Stina och sa att de inte behövde köra hem mig till Sjöbo - underbara mostrar! - så de gick dem till sängs.

Att komma hem till Sjöbo var underligt.
Allt var detsamma.
Förutom vissa saker - Statoil hade försvunnit, efter en del planerande, men det visste jag att den skulle bort.
Annars var Sjöbo sig likadant, men själv kände jag mig lite som en främling när jag vandrade gatorna fram i all snön. Var det Sjöbo som blivit mindre, eller jag som blivit... större? Jag kom hem från den pyttelilla byn Gamleby, och tyckte Sjöbo var mindre? Kanske hade jag sett mer av världen än jag trodde under min lilla tid hemifrån.

Jag kom in genom dörren och kände med en gång en underlig vilja att skratta högt. Jag smög runt lite i huset, tittade på alla tomtarna och beundrade den fina, nymålade tvättstugan i vackert lila och grönt. Smög mig in till mamma och petade på henne så hon vaknade.

Äntligen var jag hemma igen.

Så festen var hel lyckad! Alla hade kul och jag tror nog att alla betedde sig som de barn vi alla är på insidan - iaf tio minuter av tiden. Minst tio minuter fick alla vara barnsliga.
Dagen efter var kanske inte lika rolig, hade tvätttid alldeles för tidigt för när jag gick och lade mig. Men behöver man tvätta så behöver man. Jag mötte Joakim när jag var på väg till tvättstugan - han och David skulle ut och filma (Danielle också, men hon bor inte på Rätö:P )
Det var kul att ha ett par tvåor nere, lära känna dem lite bättre. Söndag blev kebab och sova större delen sen, alla var helt utmattade och sega sen kvällen innan. Men direkt på måndagen igen var det liv i luckan!

Torsdag, sändning, ojojoj vad nerverna levde - och snön slutade inte falla när den väl börjat.

Fredagen gick till julbord och en liten del feedback från personporträtten och programmet.
Och så började folk försvinna...

Lördag var det baka som gällde, tårta till David och alla andra som ställt upp under Syds programarbete - som Helén utlovat. Så gissa vem som bakade? :D Moi, min första tårta på jääättelänge. Cheesecake är mer min grej.
Så den kvällen gick till nyktert samkväm - med andra ord så spelade vi spel och skrattade till vi (jag) ramlade av stolarna.

Måndag och tisdag gick åt dramaturgi med Elisabeth; den första riktigt, riktigt bra dramaturgi föreläsaren vi haft. Tredje gången gilt!

Sen var det dags att åka hem...

Sen sist har det hunni hända en del, som ni kanske förstår då det gått ett X antal veckor. Nej, jag orkar inte räkna ut hur många.

Vi har hunnit ha vår sista kväll med Smalspåret, tack gode gud för det! Nu ska jag och Tobias vara med och välja filmer till nästa år, så vi slipper förhoppningsvis sitta och plåga oss igenom fler skitfilmer!

Vi har haft intensiva dagar med Avid och hunnit göra ett personporträtt om en man som heter Fred Fransson. Som ett litet sidorspår (för det kommer inte bli mycket skrivit idag) så älskar jag att vara ljudtekniker. Som sagt, sidospår.

Jag har tagit svininfluensanvaccinet och blev lite småsjuk, frös så in i helvete och var tung i armen i en dag och hade ont i två.

Jag har skjutit K-Pist - hur många kan säga att dem gjort det? Och jag var rätt bra på det också :D Smsade kusinen med en gång efteråt och berättade. Han har rätt, vilken adrenalinkick det är ett skjuta!

Sen i förrgår, torsdag 10/12, var jag i Västervik en runda med Jenny och köpte mig en ny mössa. Innan på dagen hade jag suttit nere i skolan och pratat med folk och läst igenom vår programidé ungefär fem gånger.

Och igår var jag iväg med David och satte upp posters till Syds program. Det var rätt kul faktiskt, trots regnet.

Och idag blir det fest. Lagade scones till frukost och har precis varit och handlat. Det är sista helgen som alla är här, så vi måste ju göra något kul tillsammans. Just nu vill jag hem, men jag vet att jag kommer sakna alla här så himla mycket! Nästa vecka har vi sändning och sen är det snart dags att åka hem. Jisses vad dagarna går.

Be good
Jenniefer

Van användare, eller Avid användare?
Varför inte båda?

Jag har bokat massor med tider och tänker verkligen gå in för att lära mig redigera.

Den här helgen var lärorik på massor med olika sätt, om man säger så. För det första upptäckte jag att jag kan mycket mer än jag själv tror. Det enda jag behöver är att få göra det i lugn och ro och att få lista ut vissa saker själv. Det gällde ljus, kW och V-matte på uttag och intag och kanaler i ljusmixer...
(Så samma sak måste ju gälla i Avid också?)

För det andra upptäckte jag att även om saker inte alltid går som man trott, inte alltid blir som man vill, kan det som blir vara så mycket bättre på väldigt många plan. Vissa saker går det inte att planera för.

Men däremot har jag planerat för något nu. Avid tid. Höstfesten ska klippas. Ohh, vad mycket kul där är att se! Om ni bara visste!

Be good
Jenniefer

Jo, det kan jag förklara.

Tajgan kommer från det ryska ordet Taigan som mer eller mindre representerar all skog av en viss sort på det norra halvklotet. Från Norge genom Sverige och Finland, genom Sibirien och bort genom Nord Amerika. 
Ordet används också flitigt av den som textsatte filmen Vägvisaren av Kurosawa.

Jag skulle vilja samtala med människorna som hade översatt dubbningen. För det första stämde inte ens hälften av texten, den var felplacerad och helt ute och cyklade. Där Dursa sa "Me not think," eller liknande, översatte dem "Min inte tycka," istället för "Mig inte tycka," - DET ÄR INTE GRAMMATISKT RIKTIGT! Det stämmer inte ens om man översätter det tillbaka till dubbningen. "Mine not think," I don't think so!

Morr - åt Smalspåret.

Så, det var det.

Idag har vi haft Rune igen, mer ljus och så har jag bråkat med gremlinen i Avid 2 - jo, jag svär där finns en gremlin i Avid 2. Det var så illa att Pelle sa "Om inte det här funkar får du lösa det själv, då går jag hem." Så kan det gå när alla sladdar byts, kopplas om, kopplas i igen och sen byts ut en gång till och inget fungerar. Så vad ska en stackars Jenniefer göra? Jo, hon håller här, lyfter där, tänker så det knakar och undrar om det är för att det är måndag som Avid bråkar. Sen visar det sig att det var det simplaste möjliga. Det skulle varit kopplat i rött/svart, inte blått/gult. Vem som nu bytt på sakerna, det är ett mysterium.
Det är säkert den där gremlinen.


Jag sprang i regnet, kände hur kylan och det kalla regnet var mer uppfriskande och mycket mer uppiggande än något jag varit med om idag. Speciellt efter att ha suttit stilla i två och en halv timme och tittat på Vägvisaren, dessförrinnan satt jag ju bara tre timmar i Avid, fyra i ett ölluktande klassrum och en i sängen (sammanlagt) medan jag åt. Och vad gör jag nu? Jo, sitter på en stol i skolan och sitter helt stilla igen. Får väl springa hem med :D

Sen vill jag tipsa alla som hamnar under omständigheter där de måste se dålig film som är dåligt översatt och sämre dubbad att rita med en hoprullad pappersbit på något, och föreställa sig det man ritar i huvudet. Det är en bra distraktion. Men titta inte på vad dina händer gör, då förstör du vad hjärnan målar upp. Bara försök någon gång när du har tråkigt. Det kan bli riktigt kul om man har tillräckligt aktiv fantasi.


En kram till omvärlden.

Be good
Jenniefer