egosumperditum

Det var en gång en flicka som fick veta att hon skulle lämna huset hon växt upp i. Flickan och hennes familj letade land och rike runt efter ett hus de kunde bo i, och mycket riktigt hittade familjen ett hus som de blev kära i. Men, på marken som tillhörde huset bodde en katt. Han var en bondkatt, inte helt olik alla andra, med stora gröna, nyfikna ögon och en lätt skygghet för människor. Och en absolut irritation för hundar.
Familjen flyttade in i huset, och för att katten var så gammal och så fin, tilläts den att bo kvar (alternativet var att den förra ägaren skulle avliva honom).
Med tiden vågade sig katten, som hette Findus, närmare familjen som nu bodde i hans hus. Flickan med det röda håret var speciell och henne anförtrodde han sig mest åt. Efterhand vågade han också gå längre och längre in i huset, in i vardagsrummet och sitta med flickan framför tvn, eller uppför trappan och in på flickans rum för att sova i hennes säng.
År gick förbi såhär, kärleken mellan katt och flicka var stark och näst intill övernaturlig - som i böckerna, ett band som går bortom förståelse.

Men, Findus var gammal redan när flickan fick honom, och han blev inte yngre. När flickan flyttat hemifrån blev Findus sämre, och det gick bara utför.

En morgon vaknade flickans mamma och gick upp, letade efter sin katt och hittade honom sovande. Han hade äntligen somnat in och slapp vara sjuk. Samma dag begravde mamman och pappan flickans katt bakom huset, under guldregnet tillsammans med hans borste, halsband och en bild på flickan.

Och flickan grät.