Tamagotchi, pokemon, ängel... hm.
Den här veckan har varit lite annorlunda. Man har, på tre nästan fyra veckor, blivit av med alla mönster som fanns innan produktionen. Den finns istället en ny trygghet och gemenskap som ersätter matvanorna. Människor vars sällskap och åsikter man lyssnar lite extra på.
Med den gemenskapen kommer hur mycket lättare det blir att ha kul, skratta och komma på små namn till varandra. Namn som itne alltid stämmer så jättebra. Igår morse blev jag första en tamagotchi, som snabbt blev ändrat till en pokemon - allt på grund av att jag nös.
Idag sitter jag här, har precis skrivit klart ett tal som jag är nöjd med för en gångs skull och tänker på förra gången jag pratade. Cambridgeprovet i trean. Och innan det talet vi skulle hålla under Eng C lektionen. Svenskatalet under nationella provet i Sv B... Jag tänker på hur nervös jag var inför att stå framför min klass, inför ES:arna som jag trivdes så bra bland: som jag var så övertygad om att jag hörde hemma bland.
När jag ställer mig framför klassen varje morgon sen en och en halv vecka tillbaka har jag inte känt mig så nervös en enda gång. Tekniknyheter i all förvirring, men att hålla tal gör mig nästan glad. Och jag förstår inte.
Det kanske är stämningen i den här klassen. Den familjära känslan av trygghet och viljan att skapa som driver oss alla framåt. Jag tycker om den känslan, att inte vara rädd för oss.
När man lånar ut en tia och blir en ängel, då vet man att man har en bra klass...
Be good
Jenniefer
