20/8-09 Sista dagen hemma
Jag sitter här och funderar; Över alla åren jag spenderat med vänner som slutade bry sig i samma sekund som jag sa att jag skulle flytta. Över alla timmar jag spenderat med att oroa mig för att göra dem arga eller besvikna. Över allt jag inte sagt och allt jag hållt inom mig så länge att ibland känns det bara som jag ska spricka. Över alla gången jag struntat i att bli arg eller säga som det var för att inte trampa någon på tårna.
Jag har älskat mina vänner villkorslöst i många år, och jag kommer fortsätta göra det - med nya vänner.
Givetvis tänker jag inte säga hej då till alla mina vänner, det finns fortfarande en hel del av dem som hör av sig i random sms eller mail, som ringer eller dyker upp oväntat. Man behöver inte planera att träffas, jag förstår inte att det ska vara så svårt att bara vara spontan.
Igår träffade jag Rebecca och sa hej då till henne. Hon bjöd mig på kakor och glass och vi satt och hade mysigt i trädgården efter att ha organiserat min CD låda - tack raring, det behövdes, allting går lite snabbare när du hjälper mig.
Kvällen innan det var jag hemma hos Elin och sa hej då till henne och hennes familj, vilket var rätt känslomässigt för jag räknar Anderssonarna som en förlängning av min egen familj. Caroline var hemma om, Lukas hämtade vi så och Gunilla (träffade Tommy när vi skulle lämna mig i ett par sekunder) pratade jag med om praktiska saker och vi skrattade lite. Många av mina roligare kvällar har jag haft där ute, det kommer jag aldrig glömma.
När Elin sen körde mig hem sa hon samma ord som hon sa för ett par år sedan när jag inte mådde bra; "Ring mig, när du vill, hur du vill om du bara vill struntprata eller prata av dig. Det bryr jag mig inte om, man kan behöva prata med någon som inte är mamma och pappa också." När jag sen gick in så kunde jag inte annat än att tänka på att det kommer dröja så länge innan jag får träffa henne igen, innan jag får träffa alla igen, att jag kunde inte låta bli att gråta.
Innan på dagen hade jag varit nere hos farmor och farfar, blivit bortskämd med sylt och saft och gelé. Och kramar. Kramarna är viktigast.
Den 15 aug var vi i Tormestorp och då fick jag säga hej då till pappa sida - mina kusiner, mina fastrar och mina farbröder. Jag vet att vi inte träffas så ofta eller umgås så mycket som vi kanske skulle vilja eller borde göra men jag kommer sakna dem ändå!
Helgen innan det var jag inne i Lund hos mina fantastiska mostrar, Nilla och Stina, och hade det mysigt! Vi lagade mat och tittade på film, spelade Wii och skrattade. Ingen tvekan om hur mycket jag älskar och kommer sakna dem.
Nu ska jag äta frukost, köra med pappa till Världens ände och sen blir det mer packa av. Har lite mappar och småsaker som fortfarande inte är nerpackade.
Ikväll kommer mormor och kanske Nell och Nessa, vi får se hur det blir. Imorgon blir min älskade mamma 50, så det blir och äta på restaurang- kanske i Linköping när vi ändå är där.
Be good
Jenniefer
Grattis mamma Jenniefer!
Du hade en fin sista vecka här nere i Skåne, synd bara att det inte blev ett teateruppspel också. Hör av dig... Jag vill veta hur det går för dig där uppe. Och ge inte upp för tidigt, Men känns det inte rätt, så kom hem!